Hej, jag är 21år och har nyligen kommit till insikt med en grej. Jag har nog under hela livet sökt mig till populära personer som kan ge mig en känsla av status. I lågstadiet var jag bästis med en tjej som var väldigt populär men blev senare dumpad av henne, vilket tog extremt hårt på min självkänsla & självbild. Hon bytte ut mig mot nya, ”coolare” tjejkompisar som hade märkeskläder, smink & attityd som jag inte hade (o aldrig heller velat ha). Jag tror att jag aldrig riktigt läkt från den händelsen & att jag alltid sen dess har skämts över mig själv för att jag inte är coolare, har fler vänner osv. Jag har känt mig töntig, pinsam & skämmig, känslor som förstärks när jag omges av personer som påminner om tjejerna från skoltiden.
Jag vill bli av med detta. Framförallt hitta nya perspektiv att se på ”statusförlusten” jag gick igenom som barn med vuxna ögon. Kan jag bli genuint nöjd med den jag är & det liv jag faktiskt har, vilket är få nära vänner & en ”nördig” personlighet? Eller kommer jag alltid känna att jag bara blir ”bra nog” i andras ögon om jag skaffar många snygga vänner & en högre social status? Tacksam för nya synvinklar.
Hej och tack för att du skriver!Vad fint att höra att du har kommit till en insikt. För det låter som att du verkligen tagit dig tid att reflektera kring detta. Det tänker jag är väldigt klokt när något får oss att må dåligt eller gör att vi rör oss i en riktning vi egentligen inte är bekväma med. I slutet av din text så frågar du om det är möjligt med en förändring vilket jag alltid tänker att det är. Du har ju faktiskt redan tagit de första stora stegen i den riktningen genom att ringa in vad som blir jobbigt för dig och hur det hänger samman med dina tidigare erfarenheter.
Vi människor färgas av våra tidigare erfarenheter, vilket du har fått syn på. Det är naturligt och även fast du nu är en vuxen person så kan det du kände som liten väckas till liv när du hamnar i situationer som påminner om det som hände då. Jag förstår verkligen att det var en situation som tog hårt på dig att bli lämnad av en vän på det sättet. Sorgligt att höra att du behövt vara med om det.
Du skriver att du vill se på det du varit med om med vuxna ögon, vilket jag tänker att du faktiskt redan gör genom att reflektera som du gör. Genom att du gör dig själv medveten om att det som sker inom dig inte bara reflekterar verkligheten här och nu utan även beror på tidigare erfarenheter, så kan du också börja sortera i hur olika känslor och tankar hänger samman. Genom att observera dina tankar och känslor och begripliggöra dessa utifrån dina erfarenheter så kan du också bli mer fri i hur du vill förhålla dig till sociala relationer idag.
Du efterfrågar nya perspektiv. Jag tror nog att du finner dessa bäst på egen hand, genom att fortsätta reflektera. Men jag kan ge några förslag på frågor att reflektera kring:
Vad vill du få ut av relationer med andra? I vilka sociala relationer mår du som allra bäst? Vad värderar du när det kommer till vänskap, är det status eller andra saker? Hur vill du själv vara som vän? Om du föreställer dig att du är på ditt 80-års kalas och ser dig runt i rummet, vilka sorts människor vill du ha fyllt ditt liv med? Genom att fortsätta på den banan du är inne på, att reflektera kring dina relationer, så tror jag att du kan hitta en tydlighet kring hur du vill att den delen av ditt liv ska se ut. När väl den riktningen är tydlig kan du börja fundera kring hur du kan röra dig ditåt genom ett litet steg i taget.
Lycka till och ta hand om dig!
Efter sommaren börjar jag gymnasiet. Jag har varit exalterad och glad över det men inte nu längre. Jag har fått reda på att jag kommer gå i samma klass som mitt ex (vi var egentligen inte tillsammans men vi dejtade i ca tre månader). Våran relation slutade bra. Det var jag som gjorde slut med honom för jag tyckte att han var så på och tog allt för snabbt och han lyssnade inte på mig när jag försökte förklara det för honom. Han tog det helt okej och vi bestämde oss för att vara vänner. Men nu efter allt som hänt har jag fått reda på massa saker som han gjort och sagt bakom min rygg. T.ex var han med en annan tjej samtidigt som han var med mig.
Och när våran relation slutade sa han att det inte fanns så mycket att gå vidare från för vi hade inget seriöst, det sa han trots att han sagt att han älskade mig och att han inte kunde tänka sig att vara med någon annan än mig bara någon vecka tidigare. Och nu har han även sagt att han inte kommit över mig än och att han fortfarande tycker om mig.
Jag har skitmycket ångest inför skolan nu och vet inte vad jag ska göra. Vi kommer gå i samma klass i tre år och vi kommer behöva ses och prata med varandra varje dag. Vi åker till och med samma buss till och från skolan så kommer behöva träffa honom där också och gå med honom till skolan från busstationen. Vad ska jag göra? Borde jag försöka byta linje? Borde jag bli vän med honom? Hur blir jag vän med honom? Hur gör jag för att allt ska kännas normalt mellan oss? Snälla hjälp. Vet inte vad jag ska göra.
สวัสดีและขอบคุณสําหรับคําถามของคุณ!
Jag förstår att situationen känns svår för dig! Verkligen tråkigt att höra att skolstarten som tidigare kändes kul och spännande inte gör det längre.
Innan jag går in på din egentliga fråga vill jag bara först lyfta något du skriver inledningsvis som gör mig glad. Nämligen att du valde att lämna en relation där du kände att det gick för fort för dig och där du inte blev lyssnad på. Vilket klokt beslut! Tråkigt att höra att han inte klarade att lyssna på dig och ta saker i en takt som kändes bra för er båda. Men fint att höra att du då valde att avsluta, för i en bra relation så ska en känna sig hörd och respekterad.
Sen vill jag också kommentera på det som du belyser kring att han sänder väldigt dubbla budskap. Utifrån det du beskriver så låter det som att han är förvirrad, och troligen sårad, i den här situationen. Det låter som att hans sätt att hantera det blir att han pratar bakom ryggen och uttrycker saker som motsäger varandra. Utifrån det kan det vara värt att fundera kring ifall han verkligen är redo att vara vänner.
Jag förstår att det känns svårt att veta hur du ska gå vidare och det går tyvärr inte riktigt att säga hur det kommer bli oavsett vilket alternativ du väljer. Därför tänker jag att det du kan utgå från är din känsla just nu, när du tänker på de olika handlingsalternativ du har. Det kan också vara värt att påminna sig om att det alltid går att ändra sig. Ibland kan en behöva prova sig fram och det kan lugna beslutsångesten något att påminna sig om att inget beslut är skrivet i sten.
Ett alternativ, som jag inte vet om det känns möjligt för dig, skulle också kunna vara att prata med honom om situationen. Ibland kan det vara hjälpsamt att tillsammans prata om hur ni vill förhålla er till varandra.
Jag kan nog inte svara på exakt hur du ska gå vidare, det kan du nog bara komma fram till själv. Men i den processen kan det kanske vara skönt att ha någon att bolla med, kanske en kompis eller någon vuxen du litar på. Ofta blir våra tankar och vår oro lättare att hantera när vi kan dela den med någon annan, som du så klokt gör nu när du skriver hit. På de flesta skolor brukar det även finnas en skolkurator som en kan prata med om sådant som känns svårt.
Jag hoppas du finner ett sätt att hitta tillbaka till den där glada känslan kring skolan! Lycka till, och fortsätt ta hand om dig och dina behov!
Jag mår dåligt o jag kan inte sluta skada mig själv o jag vet inte vad jag ska göra för att må bättre.
Hej och tack för att du skriver!
Det låter som att du har det väldigt jobbigt. Vad bra att du skriver och ber om hjälp! När vi mår dåligt är det sällan lätt att veta vad en ska göra och du har tagit ett stort och viktigt steg nu när du ber om hjälp. Bra!
Först vill jag bara säga att du inte är ensam om att må så här. Det är vanligt tyvärr att känna sig ensam om att må på detta sätt, men det är så många som kan relatera till det du går igenom. Ett steg mot att må bättre tror jag därför kan vara att försöka prata med andra om hur du mår. Nu vet jag inte vilka andra som finns runt dig, men kanske finns det någon vuxen du litar på som du skulle kunna försöka öppna upp för? Om du går i skolan så brukar skolor ha personal som jobbar med att hjälpa till när elever mår dåligt på olika sätt och de personerna brukar ofta kunna vara till god hjälp, till exempel en skolsköterska eller en skolkurator. De är vana att höra om andra som mår som du och de kan vara antingen ett samtalsstöd eller ett stöd i att hitta en vårdkontakt (till exempel en psykolog) som kan hjälpa dig. Ibland kan det kännas helt omöjligt att prata med någon. Då kan ett första steg kanske vara att vända sig till någon telefonlinje eller chatt där en kan vara anonym. Här på Tjejjouren Väst finns till exempel en chatt där en får vara anonym och där en kan prata om allt. Några andra tips är:
Shedo – ger stöd och tips via chatt och mail till de som lider av ätstörning eller självskada.
Nu vet jag inte exakt vad det är som gör att du skadar dig själv, det kan vara olika anledningar för olika personer. Men jag vet att det kan kännas som det enda möjliga i en omöjlig situation. Jag förstår att det är svårt att veta hur du ska göra för att må bättre, när en mår dåligt så är det både svårt att tänka klart och att styra sitt beteende. Jag tänker att det är viktigt att du får hjälp att sluta skada dig själv. Det finns väldigt bra hjälp att få, genom till exempelvis psykologisk behandling eller genom medicin. Så jag vill att du ska veta att du inte ska behöva må så här.
Jag tänker att det bästa råd jag kan ge dig är att fortsätta med det du påbörjat genom att skriva här, att be om hjälp. För du ska inte behöva hantera det här på egen hand.
รักษาสุขภาพด้วย!
Jag har svårt för att dejta killar. När jag väl börjar få känslor så sätts någon panik igång i min kropp, får ångest & panik (framförallt för fysisk kontakt) och sen är det som mina känslor försvinner på en sekund . Detta gör att jag avslutat så många relationer, men det slutar alltid lika.
สวัสดีและขอบคุณสําหรับคําถามของคุณ!
När vi blir känslomässigt investerade i en relation så sätter det igång en rad reaktioner i oss. Vissa kan kännas behagliga och vissa kan ibland kännas överväldigande eller till och med obehagliga. Det kan ibland vara svårt att sortera i dessa känslor och förstå vad känslorna står för. Därför tänker jag att det är klokt att göra det du gör nu; att stanna upp och reflektera över vad du känner och vad det betyder.
Det låter på din fråga som att de starka reaktioner som väcks blir för mycket för dig och att det leder till att du drar dig undan. Det låter också som att du upplever det som ett problem. Jag tänker därför att det kan vara viktigt att fundera över i vilken takt saker sker. Kanske är det så att du behöver närma dig den person du dejtar i ett lugnare tempo så att känslorna inte blir så överväldigande. När det kommer till fysisk närhet och intimitet så är det viktigt att känna att en får ta det i en takt som känns lagom för att det ska kunna kännas bra och tryggt. Om det blir obehagliga känslor som väcks så kan det vara viktigt att lyssna på de känslorna som en signal på att något inte är rätt, kanske går det för fort och att du behöver få ta det lugnare.
Om det är så att du vill dejta och utforska fysisk kontakt så skulle jag råda dig att prova att ta det långsamt och se om det kan kännas bättre för dig.
Ibland kan det vara så att den person vi dejtar har en annan takt som känns bekväm för den och kanske vill gå fortare fram. Därför kan det vara viktigt att prata om hur det känns för en så att ens partner ska kunna förstå att du behöver få ta det lugnare, men att det inte betyder att du är ointresserad. En öppen kommunikation om hur en känner och vill ha det är en viktig förutsättning för att intimitet ska kännas bra. Om det är rätt partner som du dejtar så kommer den personen ha förståelse och vara tålmodig.
รักษาสุขภาพด้วย!
Hej, jag är en 15 (snart 16) årig tjej och har mycket ångest om p-piller och graviditet. Jag är jätterädd att bli gravid och vill aldrig någonsin föda barn. Inte bara starkt ogillar jag barn och bebisar utan jag är även mycket rädd och ångestfylld inför själva graviditetsprocessen och förlossningen, så när jag är äldre kommer jag nog att sterilisera mig men det kan ju kanske ändras med åldern. Men i nuläget så kan jag bara välja bland tex p-piller, spiral eller kondom. Alla säger att p-piller och spiraler ger humörsvängningar och massa andra biverkningar vilket gör att jag verkligen inte vill ta det, men det känns som att alla andra runt om mig gör det trots allt negativt man hör om det.
Kondomer är bra men eftersom jag är så extremt rädd att bli gravid så får jag alltid ångest när jag tänker på att bara använda kondom utan att ha p-piller eller spiral eftersom den kan spricka eller läcka. Jag tar redan central stimulerande medecin för ADHD och vet inte om jag ens får ta p-piller ihop med det.
Jag har även haft mycket andra problem med depression, ångest och humörsvängningar ända sen jag var 11-12 så p-piller är verkligen det sista jag vill ha för att det kan förvärra allt det. Jag är helt lost och vet verkligen vad ska göra eller vem jag ska fråga. Fungerar kondomer oftast? Hur stor är chansen att man kan bli gravid trots att man använder kondom? Är man konstig om man inte vill ta p-piller som alla andra?
Hej, tack för din fråga!
När jag läser din fråga så uppfattar jag den som att den handlar om två saker; dels en oro kring graviditet/förlossning/föräldraskap och dels en del konkreta frågor kring hur preventivmedel fungerar. Först vill jag bara säga att det är klokt att göra precis det du gör när du känner oro – att ta reda på mer om fakta. För ofta kan det lindra vår oro när vi vet mer om det vi oroar oss kring. Sådant som vi upplever som osäkert kan leda till oro, så genom att ta bort en del av den osäkerheten så kan även en del av oron lindras.
Förhoppningsvis kan Tjejjouren västs svar om preventivmedel här nedan göra att du känner att du fått svar på dina konkreta frågor och därmed känner dig lite lugnare. Om du efter att du läst det svaret fortfarande känner att du har funderingar du vill ha svar på så tänker jag att det klokt att boka en tid på en ungdomsmottagning för att få rådgivning kring preventivmedel utifrån dig och din situation.
Tjejjouren väst svarar som sagt på dina frågor om preventivmedel här nedan. Jag tänker att jag som psykolog, som komplement till Tjejjouren västs svar, kan utforska det du beskriver från ett psykologiskt perspektiv.
När vi oroar oss mycket över något så brukar det vara klokt att utforska den oron lite närmare. När vi förstår mer om vår egen oro så blir det lättare att hantera den. I en del psykologiska behandlingar för oro brukar man arbeta med att träna på att skilja på oro för faktiska problem och oro för hypotetiska situationer. Varför vill vi då skilja på det? Jo för beroende på vad för slags oro det rör sig om (problem eller hypotetiskt) så brukar vi behöva olika strategier för att hantera situationen och oron.
– Om det rör sig om oro för ett faktiskt problem (till exempel oro över hur effektivt ens preventivmedel är) så kan en hjälpsam strategi vara att problemlösa kring det. Att problemlösa innebär då att titta närmare på det faktiska problemet som leder till oro och fundera över potentiella lösningar för att sedan välja en och prova den. Alltså till exempel att prata med någon professionell om möjliga preventivmedel och sedan prova vad som fungerar för en.
– Om det istället rör sig om oro för en hypotetisk situation (till exempel hur det skulle vara att eventuellt föda barn i framtiden) så kan en hjälpsam strategi vara att träna på att bestämma sig för att hantera det först om det skulle ske och sedan försöka fokusera på det som sker här och nu och som vi vill lägga vårt fokus på. Alltså att till exempel tänka ”det får jag hantera då i så fall” och sedan fokusera på något som en tycker är kul att göra.
Du skriver att du är 15 år vilket också får mig att tänka att det är naturligt att tycka att sådant som rör att föda barn och bli förälder känns långt bort. Du skriver klokt att dina tankar och din inställning kan komma att ändras med åren. Jag tänker därför att du inte behöver bestämma dig nu kring hur du vill göra med det i framtiden utan att du kan se hur det känns när du är äldre. Till dess så låter det klokt att hitta ett preventivmedel som känns bra för dig.
I slutet på din fråga så skriver du ”är man konstig om man inte vill ta p-piller som alla andra?”. Jag vill verkligen betona att det viktiga när det kommer till allt som har med ens kropp, sex, och preventivmedel att göra så spelar det ingen roll vad alla andra eventuellt gör. Det viktiga är att du kommer fram till vad som passar för dig. Ta hand om dig!
Tillägg från Tjejjouren Väst: Hej! Här kan du läsa mer om hur säkra kondomer är. Som nämns i den texten är inget preventivmedel 100 % säkert, men vissa kan du kombinera (som spiral och kondom). Här kan du läsa mer om olika preventivmedel som finns. Precis som psykologen skriver ska du använda ett preventivmedel som passar och känns bra för dig. Prata gärna med en barnmorska på en ungdomsmottagning för att få mer information om olika preventivmedel.
Du kan också alltid komma in och chatta med oss på Tjejjouren Väst om dina tankar och känslor. Ta hand om dig!
Hej, jag har funderat länge på en sak och det är att jag tror att jag har OCD, jag är 15 år men jag började få dessa tankar redan för ungefär 5 år sedan. Jag vågar inte säga något till mina föräldrar för det känns pinsamt att berätta sånt, jag skäms verkligen över mina tvångshandlingar och mina tvångstankar tar över mitt liv för mycket och jag kan inte tänka på något annat än det. Jag vill verkligen få bort det jag håller på med men det går inte och jag vågar inte söka hjälp, finns det övningar man kan göra hemma för att få bort tvångshandlingarna?
Hej, tack för att du skriver!
Det låter verkligen som att det här blir kämpigt för dig och att du fått kämpa med det på egen hand under lång tid. Det är ofta jobbigt att bära sådant här på egen hand så jag funderar kring om det kanske ändå kan vara värt att försöka prata med dina föräldrar kring det? Min erfarenhet är nämligen att många tycker att det går lättare än de hade trott när de väl provar att dela med sig, och att det känns väldigt skönt att prata om det som en burit på egen hand. Ofta kan det även leda till att själva problemet inte känns lika svårt eller ohanterligt längre när vi kan hjälpas åt. Om det verkligen inte känns möjligt att försöka prata med dina föräldrar så kanske det finns någon annan som du skulle kunna prata med? Finns det till exempel någon annan vuxen i din närhet som du känner förtroende för, kanske en skolkurator, släkting eller lärare?
Tvångsproblematik, eller OCD som det kallas på engelska, är precis som du beskriver en problematik där en får obehagliga tankar (tvångstankar) och känner sig tvungen att göra olika handlingar för att bli av med tankarna eller för att undvika att hemska saker ska ske (tvångshandlingar).
Det är möjligt att försöka utmana tvånget på egen hand. När en arbetar med tvång i psykologisk behandling utgår vi oftast från en metod som kallas ERP (exponering med responsprevention). Det går i korthet ut på att i små steg träna på att möta sina tvångstankar (exponering) och samtidigt avstå från att göra tvångshandlingar (responsprevention). Om du vill försöka hantera det på egen hand kan det nog vara klokt att ta stöd av till exempel en bok. Det finns mycket litteratur om tvång, ett tips på en bok som riktar sig till dig som vill försöka hantera det på egen hand är:
”Fri från tvång: steg för steg med kognitiv beteendeterapi” av Mia Asplund och Elin-Love Rosengren.
Jag tänker dock att det ofta kan vara svårt att hantera det på egen hand och skulle råda dig att söka hjälp om det inte går. Du har kämpat med det här länge nu och jag tänker att du inte ska behöva ha det så. Den psykologiska behandling som jag nämner ovan är väldigt effektiv och hjälper många. Men det kan behövas stöd av en professionell. Du ska veta att de som arbetar med tvång är väldigt vana att höra alla olika sorters tvångstankar och kommer inte tycka att något av det du berättar är ovanligt eller konstigt. I en behandling är det också alltid du som styr i vilken takt du känner dig bekväm med att öppna upp och berätta. Vid behandling kan en även hjälpas åt att berätta för föräldrar om det känns svårt att göra det själv. Ibland kan det vara svårt att veta vart en vänder sig för att få psykologisk behandling, ett första steg kan vara att prata med skolsköterska eller skolkurator som kan hjälpa till att söka hjälp.
Jag hoppas du vågar ta hjälp och att du snart mår bättre!
Jag har börjat i en ny skola för några månader sedan och den är verkligen superdålig. Jag trivs inte alls, jag har testat att vara med ALLA i klassen, två av dom vill jag vara med men det går inte för man blir bara utanför och de vill vara för sig själva. Så just nu hänger jag med folk jag verkligen inte trivs med. det känns så ensamt.
Hej och tack för att du skriver!
Vad tråkigt att höra att du inte trivs. Vänner är för de flesta väldigt viktigt och det är tungt att känna sig ensam. Det låter som att du också verkligen försökt hitta personer att umgås med. Ibland kan det ta ganska lång tid att lära känna någon ny och skapa nya relationer. Det kommer oftast inte på en gång, utan en behöver ge det en chans, en behöver våga bjuda på sig och släppa in andra och både ge och få. Ofta hittar personer varandra via gemensamma intressen. Finns det något som någon gör på fritiden som du är intresserad av och också skulle kunna prova? Och ibland kan det också vara så att en faktiskt inte matchar med vissa personer eller hittar gemensamma intressen. Kan det i så fall finnas personer i andra klasser som det skulle vara möjligt att lära känna och bygga relationer med?
Det är bra att du skriver hit och delar med dig av dina tankar och känslor. Ibland kan en behöva få prata mer eller få stöd och råd från någon vuxen i sådana här situationer. Finns det någon förälder, lärare eller kanske skolkurator som du kan tänka dig att prata med? På ungdomsmottagningen kan en också få samtalskontakt. Annars finns även många olika chattforum.
Ge inte upp i att hitta vänner. Det kan ta tid. Och ta stöd under tiden.
รักษาสุขภาพด้วย!
Hej jag är en 12 (blir 13 i okt) årig tjej och jag har bråkat med min kompis som jag litade mest på och hon har börjat säga att allt är mitt fel och hon bryr sig inte om jag skulle vara död eller inte och jag känner att jag snart kommet ge upp. Jag har en väldigt svår depprision och all min ångest och allt annat är just nu det enda jag tänker på. Och jag vill bara ha ett normalt liv, snälla hjälp mig
Hej och tack för att du skriver!
Det kan verkligen vara jobbigt att bråka med personer som är viktiga för en. Du har inte skrivit vad bråket handlat om eller hur länge det pågått. Att bli osams eller arg på vänner eller andra nära personer är helt normalt, och ofta så lägger det sig med tiden. Ibland kan den andre behöva lite tid att få lugna ner sig innan det går att försöka reda ut det som hänt. I en konflikt kan det vara bra att själv fundera på vad en eventuellt gjort som gjort den andre upprörd och om det är något en vill be om ursäkt för. Likaså kan det vara bra att tänka igenom vad en inte tycker en gjort fel så att en inte ber om ursäkt utan att mena det.
Du skriver också att du har mycket ångest och depression. Om du inte redan gjort det så tänker jag att det är viktigt att få hjälp och stöd med det också. Det går att må bättre! Prata med en förälder eller annan nära vuxen om du kan. Då kan de lättare finnas där för dig och hjälpa dig att få ytterligare hjälp vid behov. Om det är svårt, finns det någon annan vuxen du kan prata med? En lärare, en kompis förälder, skolkurator, skolsköterska? Försök tänka ut vem som skulle vara lättast att prata med och berätta om ditt mående, dina tankar och känslor.
Jag hoppas att det går att reda ut bråket med din kompis och att du även får hjälp och stöd med ångest och depression.
รักษาสุขภาพด้วย!
Tillägg från Tjejjouren Väst: Kom gärna in och prata i vår anonyma chatt om dina tankar och känslor, hos oss kan du prata om allt!
Skrivit med en kille att tag nu och vi har verkligen haft mycket gemensamt men jag har varit velig och inte riktigt vetat om jag vill ha ett förhållande eller inte. När jag sen tillslut bestämde mig för att jag vill de så sa han att jag skulle ta lite tid för mig själv tills jag var helt säker. Texten är torrare och han är mycket långsammare på att svara. Har han tappat intresset? Bryr han sig verkligen om mig?
Hej och tack för att du skriver!
Det är ofta ett trevande och osäkerhet när en börjar lära känna någon som kan vara en potentiell partner. Det brukar ofta snurra just sådana frågor som du skriver: ”Gillar hen mig?”, ”Har hen tappat intresset?”, ”Vad ska jag skriva?” och ”Vad betyder att hen skriver/gör…?”.
Sanningen är ju den att bara den andre kan ha svaret på många av frågorna. Kanske har han tappat intresset, kanske har han haft annat som stressat eller tagit hans tid och fokus. Andra kan gissa och försöka tolka hans svar, men du kommer bara kunna få rätt svar från honom. Så för att verkligen få veta så behöver du fråga honom.
Jag vill också uppmärksamma att det låter klokt av dig att ha känt efter vad du verkligen vill och känner, och att du kunnat vara ärlig med det. Samtidigt så är det viktigt att komma ihåg att det också påverkar den andre hur du beter dig. Om du varit osäker så kan det även ha gjort honom osäker och undrande över ditt intresse.
Med det sagt så är det ofta svårt för de flesta i den fasen du beskriver, att ta reda på om där finns något mer eller inte. Många är osäkra, många vill inte ta första steget eller riskera att bli avvisade. Ibland vet en inte vad en vill förrän en har testat. Fortsätt våga lyssna på dig själv och fortsätt våga vara ärlig, då kommer förhoppningsvis andra också våga det. Lycka till!
Hej, Jag går i 9:an och jag kan inte lära mig bra i skolan! Speciellt i matte, jag kan inte koncentrera mig och jag hänger inte med. Är det något fel på mig och vad ska jag göra?
Hej! Tack för att du skriver!
Alla har olika lätt och svårt för sig i skolan. Att ha särskilt svårt för matte är vanligt och alla har olika nivå på vad de klarar av. En del behöver plugga mycket och upprepat, och andra behöver bara läsa en text en gång för att sedan kunna det. Människor är också bra på olika saker. En del har lätt för sig i skolan, andra har talang för musik eller att måla, och någon annan är väldigt bra på att hantera människor.
Oavsett är det är frustrerande och jobbigt att inte hänga med som andra eller ha svårt med koncentration i skolan eftersom att det är en stor och betydelsefull del av livet. Koncentrationsförmågan kan påverkas av väldigt många saker. Du kan själv fundera på vad som stör din koncentration och se om det är något du kan göra något åt? Eller om du kan få hjälp av t.ex. en lärare med något. Kan det vara att sitta på en viss plats, att ha mobilen på, ljud utanför, att ha bråkat med någon eller något som oroar dig och tar ditt tankefokus?
Det är vanligt att ha sämre koncentration i perioder av stress, dåligt mående eller mycket oro. Om så är fallet kan det också vara hjälpsamt att prata med någon om det som påverkar en, t.ex. någon god vän, någon vuxen du litar på, skolkurator eller ungdomsmottagning.
Det kan också vara så att en har genomgående svårt med koncentrationen. Vid koncentrationssvårigheter eller inlärningssvårigheter kan en behöva extra stöd eller anpassning för att kunna lära sig och prestera på sin bästa nivå. Då är det viktigt att föräldrar/vårdnadshavare och lärare känner till det för att kunna hitta sätt att stötta dig på. Om ens svårigheter ställer till det mycket för en och kanske även på andra områden i livet så kan ibland finnas behov att undersöka närmare vad det är för svårigheter en har för att kunna få rätt hjälp. En del personer kan då behöva träffa psykolog för att göra en så kallad utredning där en gör en fördjupad undersökning vad ens svårigheter kan bero på.
Lycka till!
Hej! Jag bråkar mycket med min familj. De är alltid arga på mig för världens minsta saker. Jag kom 3 min sent till min lektion, jag har nu utegångsförbud i 2 veckor. De sa att de ska ta min mobil i en vecka, Jag känner mig inte bekväm med min egna familj längre för de känner att de inte gillar mig längre. Vad ska jag göra?
สวัสดีและขอบคุณสําหรับคําถามของคุณ!
Vad jobbigt det låter att det blir så mycket bråk. Det låter också som att du upplever att det blir väldigt starka reaktioner på små saker, vilket så klart känns orättvist och tärande.
Finns det kanske någon vän eller annan person i din närhet som du kan dela din upplevelse med? Det låter som att det som pågår nu gör att du känner dig ensam bland dem som egentligen kanske är dina närmaste, och då tänker jag att det är viktigt att försöka ta stöd av någon annan utomstående. Klokt av dig att ta det här steget att söka stöd genom att skriva hit!
När jag läser det du beskriver så blir jag faktiskt orolig att det som pågår inte bara är vanliga konflikter mellan barn och förälder. Ibland kan det tyvärr vara så att föräldrar kontrollerar och behandlar sina barn på ett sätt som är varken rimligt eller snällt. Det kan vara svårt att avgöra själv eftersom en ju aldrig haft någon annan familj än sin egen, och då har en inget att jämföra med.
Jag tänker därför att det vore viktigt att du pratar med någon utomstående vuxen som du litar på och berätta om det som pågår. Om du går i skolan kanske det finns någon där som du litar på? Till exempel skolkurator eller någon lärare som du känner förtroende för?
Det går också att ringa till exempelvis BRIS anonymt. Där kan du få prata med en kurator som är utbildad i och van vid att prata om känslor, tankar och hur en har det. BRIS når du på 116 111. Det finns även möjlighet att chatta via deras hemsida: https://www.bris.se/for-barn-och-unga/prata-med-oss/
Fortsätt att söka stöd när det inte känns bra och lita på din egen känsla om att något inte är riktigt som det ska vara. Ta hand om dig!
Hej! Jag är 14 år. När jag var i mitt hemland hade jag många vänner men när jag kom hit vill ingen vara vänner med och hänga med mig. Jag vet inte varför de vill inte vara vänner med mig eller hänga med mig.
Hej, tack för att du skriver.
Jag tror att många kan känna igen sig i det du beskriver. Att komma till ett helt nytt land och börja bygga upp ett nytt liv kan verkligen vara utmanande. Vad tråkigt att höra att det känns som det gör för dig!
När en känner sig ensam och saknar sammanhang är det lätt hänt att tänka att det beror på något hos en själv. Vilket kan leda till att en mår ännu sämre. Du skriver att du inte vet varför det är som det är, så det låter som att du kanske letar förklaringar hos dig själv. Men jag tänker att det oftast inte alls har något att göra med egenskaper hos en själv, utan snarare att det är vanligt att det tar tid att finna och bygga upp nya relationer.
Du skriver att du är 14 år så jag gissar att du går i skolan. Om det skulle kännas okej för dig så tänker jag att det kanske skulle kunna vara hjälpsamt att prata med någon vuxen på skolan kring hur du känner. Finns det till exempel någon lärare som du känner förtroende för, eller kanske skolkurator?
Som ny i ett land kan det vara svårt att veta vad för olika möjligheter det finns för att träffa nya vänner. Därför tänker jag att det kanske kan vara bra med en vuxen som kan vara hjälp på vägen att hitta olika sammanhang som ger möjlighet att träffa nya vänner.Har du någon kontakt med de gamla vännerna i ditt hemland? Ibland kan det vara så att vi tappar kontakt med personer vi umgåtts med tidigare när vi hamnar i ett nytt sammanhang. Det kan leda till att det blir en ännu jobbigare omställning. Om det är möjligt att upprätthålla relationen med vännerna i hemlandet så kanske det kan vara en trygghet samtidigt som du försöker bygga upp nya vänskapsrelationer här.
Jag funderar också på om du kanske känner någon annan i samma situation som du? Eller går det att få kontakt med någon som är eller har varit i samma situation?
Många kan uppleva det hjälpsamt att prata med någon som varit med om liknande. Både för att få stöd av någon som kan förstå hur det känns, och också kanske kan ge värdefulla tips och råd utifrån sina erfarenheter.
Klokt av dig att du söker stöd i en svår situation, fortsätt med det och ta hand om dig!
Hej! Jag är en tjej som har en del vänner i skolan men ingen att umgås med på fritiden. Så nu på helgerna ligger jag bara i min säng och känner mig ensam och har ingenting att göra. Blir så ledsen. Mår redan dåligt och äter antidepressiva
Hej, tack för att du skriver.
Väldigt många av oss lider av att vi känner oss mer ensamma än vad vi skulle önska. Trots det är ofrivillig ensamhet inte alltid något vi pratar om, tyvärr.
Vad klokt och modigt att du skriver och söker stöd när ensamheten känns jobbig!
Det som är värdefullt tänker jag är att du redan lite har satt fingret på vad som gör dig ledsen och vad du skulle vilja vore annorlunda. Genom att ringa in det som blir jobbigt så har du tagit första steget mot att kunna må bättre. För ifall vi ska kunna må bättre så måste vi först förstå vad som leder till att vi mår dåligt, så att vi vet vad vi ska försöka ändra på.
Om det är så att du skulle vilja ha fler vänner så finns det faktiskt sätt att ta steg mot det. Ett sätt att börja kan vara att fundera på vad det finns för möjliga vägar. Finns det sammanhang där du skulle kunna försöka lära känna nya personer (exempelvis via något fritidsintresse, eller kanske i något sammanhang online)? Finns det personer du känner redan som du skulle kunna försöka utöka umgänget med (exempelvis vännerna i skolan, eller kanske personer som en umgåtts med tidigare i livet)?
Att ta sig an att försöka skaffa ett umgänge på fritiden kan kännas som ett stort projekt, särskilt när en redan mår dåligt. När något känns som en stor förändring så finns det en risk att det känns för svårt och att vi då ger upp redan från början. Därför brukar det kunna vara hjälpsamt att försöka bryta ned den förändring en vill göra i små små steg. Fundera kring ifall det finns något första litet steg som du skulle orka och våga ta mot att utöka ditt umgänge? Genom att ta ett litet steg i taget så kan det gå att göra förändringar som först känns omöjliga.
Som sagt, att göra förändringar kring sin situation när en mår dåligt kan vara svårt, så tveka inte att ta hjälp om det känns för svårt att ta tag i det på egen hand. Finns det kanske någon vuxen i din närhet som du känner dig bekväm att prata med som skulle kunna vara ett stöd i detta? Annars så kanske det kan vara ett alternativ att prata med exempelvis skolkurator eller ungdomsmottagningen. Du skrev att du äter antidepressiva så då antar jag att du har en läkarkontakt.
Då kan det också vara en väg att lyfta med den läkaren att du önskar en samtalskontakt för stöd i detta, så kan läkaren hjälpa dig med vart du kan vända dig.
รักษาสุขภาพด้วย!
Hej, jag har diagnosen borderline, ptsd och adhd. Jag träffar en psykolog jag känner mig trygg hos. Är livrädd för detta för jag tänker på henne mycket. Är rädd för att jag är kär i henne. Det är jättekonstigt då jag är 30 år och hon 65. Förvirrad, hur ska jag göra?
สวัสดีและขอบคุณสําหรับคําถามของคุณ!
Vad fint att höra att du träffar en psykolog som du känner dig trygg hos, men jag förstår att de känslor som du nu känner gör dig förvirrad och osäker på hur du ska gå vidare. Först vill jag bara säga att det du upplever inte är ovanligt eller konstigt, utan faktiskt ganska vanligt.
Jag tänker att det kan vara viktigt för dig att börja med att titta lite närmare på vad det egentligen är du känner. Det förekommer att patienter utvecklar kärlekskänslor för sin psykolog så det är möjligt att det är det som har hänt. Men det kan också vara så att den förtroliga relationen som det innebär att gå i samtal hos en psykolog väcker starka känslor av olika slag som kan förväxlas med att känna sig kär. Därför kan det finnas ett värde i att titta lite närmare på dessa känslor för att utforska vad du verkligen känner.
Om du känner dig bekväm med det så skulle jag råda dig att ta upp hur du känner med din psykolog. Den personen har troligen varit med om liknande tidigare och kan hjälpa dig att fundera kring hur du vill gå vidare med er kontakt. Om du känner att hela situationen känns för svår så ska du veta att man alltid har rätt att byta psykolog.
Fundera på vad som blir bäst för dig i den här situationen och utgå från det när du bestämmer hur du vill gå vidare. Ta hand om dig!